Egentligen borde jag lägga mig men sitter envist kvar och försöker läsa. Det slutar mest med att jag grejar med allt annat.

Idag är jag deppig. Rätt igenom. Det är inget större fel på den här dagen, den har varit bra. Jag tränade imorse, gick till kyrkan, blev bjuden på fika hos några vänner och solen har lyst. Vi har till och med städat och fått tvättat några maskiner tvätt.

Ändå är jag jätteledsen. Gråter ögonen röda och tårarna vill aldrig ta slut. Till vilken nytta? Jag blir bara ännu tröttare, ännu mer ont i huvudet och ännu mer ledsen.

Jag har aldrig haft några djupare funderingar, ni vet sådär vad är meningen med livet-aktigt. Förrän nu. Det senaste året. Vad ÄR egentligen meningen med livet? Att jobba, göra matlådor, betala räkningar? Och så börjar det om, jobba för att kunna göra matlådor och betala räkningar. I ett skittrist ekorrhjul jag får ångest av bara genom att tänka på.

Jag vill något mer. Men jag vet inte vad. Jo, egentligen vill jag bara ha ro. Och kunna njuta av nuet. Men det är en omöjlighet för mig. Jag vill bara vidare, framåt... hitåt... ditåt. Ständig mot något annat jag inte vet vad det är ens själv. Jag är aldrig nöjd vilket mal i skallen på mig och jag tänker att jag är hemskt misslyckad. Inget jag gör blir riktigt bra, jag påbörjar saker och ting men avslutar det aldrig riktigt. Blir stressad och måste vidare. Framåt... Hit och dit.

Det slutar alltid med att jag gråter. Mest i smyg för mig själv. För ingen får se hur misslyckad och känslig jag är. Hur lätt det är att trycka dit mig, hur lätt jag går sönder när någon ber mig att rycka upp mig, skärpa till mig och bara gilla läget. Hur mycket ångest det faktisk ger mig.
Det är såhär det är att vara vuxen. Men jag vill inte vara vuxen. Jag är inget bra på det.

Jag vill att livet ska vara roligt, att jag ska längta till att gå till jobbet, att jag ska kunna ha ork att hitta på roliga saker när jag är ledig och inte bara känna att det enda jag vill är att vara själv hemma så att jag kanske hinner vila upp mig till nästa arbetspass, att jag ska ha människor runt mig som jag känner på djupet och inte bara ytliga bekanta som aldrig blir mer än bekanta. Och när någon frågar hur det är så ska jag kunna säga att det är bra och mena det och inte bara svara rutinmässigt att det är fint för att jag inte vill förklara hur jobbigt jag faktiskt tycker att allt är.

Och när jag är gammal vill jag se tillbaka på livet och känna att jag inte kastade bort det på att bara göra matlådor och planera nästa arbetsvecka. Jag vill känna att jag tog tillvara på varje stund på bästa sätt och att jag är nöjd med hur det blev.

Vad är meningen med livet för er?