Vi sprang idag. Det är ingen hemlighet att det är det värsta jag vet. Jag gnäller något kopiöst, det känns som om jag ska genomlida en mycket plågsam död varje gång och jag låter som ett helt gammalt ånglok. Idag hade jag dessutom brutal träningsvärk efter mitt gympass igår så ni kan ju gissa i vilken stel form jag befann mig i.

Ändå har jag någon konstig skräckblandad förtjusning inför denna träningsform, jag får alltid för mig att det ska gå bättre än det gör och att jag ska orka mer än jag gör.

Idag var en sådan dag och jag bestämde att vi skulle springa en runda vi varken sprungit tidigare eller visste hur lång den var. Men jag trodde att det var runt sju km. Jonas lovade dyrt och heligt att om jag gnällde en enda gång under turen skulle han vända hem igen omedelbart. Så jag höll tyst och knatade på.

För en gångs skull kändes det ganska lätt och vi kom både runt och hem igen. Fler är fyra km visade det sig att det inte var men med tanke på att jag tar springturer med tvåmånadersintervall var det väl lika bra. Ny behöver jag inte springa förrän i maj, vilken lycka!

Eller så kanske jag borde ge mig sjutton på att bli en löpmänniska. Någon gång skulle jag vilja springa en mil men det kräver ju träning. Vi får väl se. Det är långt till maj...