Igår såg vi på en film som heter Life of Pi. Se den! Den var helt okej, till en början lite seg men sedan blev den spännande men frampå slutet tröttnade jag igen och gick och la mig. Vilket resulterade i att jag missade slutet vilket i sin tur resulterat i att jag hela dagen undrat vad som egentligen hände och hur saker och ting hängde ihop. Så antagligen måste jag se om slutet annars lär jag väl inte få ro i det ;-)

I den här filmen så sa de bl.a. vid ett tillfälle att "tvivlet håller tron levande". Jag fastnade för det uttrycket för det kändes som om det verkligen är så. Jag kan bara tala för min egen del men när jag tvivlar på Guds existens så är på sätt och vis min tro som starkast och mest levande. Jag kan grubbla och fundera och tvivla men jag gör det med förhoppning och önskan om att resultatet av det ska innebära att jag i slutändan blir än mer övertygad om att det finns något mer.

Och hade jag inte tvivlat emellanåt och allt bara hade flutit på är risken, åtminstone för mig, att jag stagnerar. Tror mer på att jag klarar mig själv och helt enkelt glömmer bort tron eftersom allting funkar bra ändå.

Självklart är en balans det bästa men från att ha sett tvivlet som något jobbigt så känns det snarare som något jag emellanåt kan vara tacksam över. Det gör mig påmind om vad jag egentligen vill tro på och vilka val jag gör i tillvaron och varför. Vad tror ni? Håller tvivlet tron levande? Eller blev mitt resonemang bara flummigt?