Att ha ett uppehåll i skrivandet är till en början som att ha ett uppehåll i träningen. Först är det nästan lite skönt. Som en ordentlig vila. Och sen blir det lite trögt och man får lite dåligt samvete och tillsut vill man komma igång igen. Och då är det som om man ska över den allra största tröskeln man kan tänka sig, som om man måste ta sats och liksom klättra upp över den och försöka ta sig över till andra sidan. Man vill så vädligt gärna men man vågar nästan inte ta sig in i träningslokalen för man tänker att "jag kanske inte har rätt kläder" och "jag har nog glömt av hur man gör" och så vidare.

 

Precis så är det med skrivandet. Till en början är det bara en liten paus i tankarna, sen övergår det i prestation men jag vill så väldigt gärna skriva eftersom det är bland det bästa jag vet. Men så blir det bara ett jättestort projekt att ta sig an. Jag blir nästan lite nervös, tänker att "vad ska folk säga om mina texter egentligen". Jag tänker på alla ord och meningar jag vill formulera om sådant som betyder något för mig men det blir nästan som att blotta en hemlighet.

 

Jag ska försöka. Lite trevande.