Häromdagen började jag tänka. Alltså sådär tänka på riktigt. Sådär som man gör när man anstränger sig ändå in till den innersta hjärncellen och allt slutar med att det bara blir jätterörigt och jätteförvirrat där innanför hjärnbarken. Så till den milda grad satt jag där och tänkte.

 

Och jag tänkte på min begynnande trettioårskris.

 

Jag tror det hela började med att det hade blivit nytt år och jag var förargad över att när jag skrev datum så var jag tvungen att stanna upp för att inte i all hast kludda dit ett tretton istället för fjorton. Och när jag satt där i all min förargelse insåg jag att det snart skulle bli vår och det var där det började bli jobbigt. För på våren fyller jag år och nästa gång jag fyller blir jag tjugosju. Tjugosju! Och jag kom att tänka på att när man är tjugosju är man nog inte riktigt en sådan där "ung vuxen" längre. Man är nog bara kort och gott vuxen. Och man räknas till den vuxna skaran i det här landet. När de säger på nyheterna att enligt den och den undersökningen så är si och så många av Sveriges vuxna befolkning bla bla bla... Då ingår jag i den där "vuxna befolkningen" vare sig jag vill eller ej.

 

Och så fortsatte jag att grubbla på hur i hela världen det kunde bli så att jag redan är närmare trettio än tjugo. Det var inte alls längesen jag var typ tolv och fortfarande lekte med Barbie och ansåg att de största problemet i världen var vad som skulle ske om någon i klassen fick reda på att jag brukade titta i leksakskatalogerna fortfarande. Faktum är att det är som om de senaste femton åren bara försvunnit i någon slags suddig dimma där jag både tagit studenten, flyttat hemifrån, gift mig och slutat leka med Barbie. Bara att kunna titta tillbaka på de senaste femton åren känns helt befängt! När jag var tolv hade jag inte ens upplevt femton år.

 

Och så fortsatte jag att fundera på vad som händer efter trettio. Då är det bara tio år kvar till man är fyrtio och har man väl blivit fyrtio så är man defintivt jättevuxen! Och så kom jag på att jag kom ihåg när min pappa fyllde fyrtio och han kändes jättegammal och att mamma sa då att hon kom ihåg när farfar fyllde fyrtio, (kan likaväl varit femtio men potato-potato), och att hon då tyckt att han var jättegammal på den tiden och att det var jättelänge kvar tills de var lika gamla och så plötsligt var de det. Just precis så tänkte jag. Och just då insåg jag att historien upprepar sig och att snart är jag själv fyrtio och kommer antagligen ännu mer grubbla på hur i hela världen jag hamnade där och titta tillbaka på de senaste femton åren och inse att då kommer jag mer eller mindre titta tillbaka på där jag är just nu.

 

 

Där någonstans la jag av att tänka innan jag fick be någon ringa psyket åt mig...

 

Nu kommer antagligen den här krisen pågå från och till i tre år innan den säkerligen havererar i någon jätteförverklingsfas där jag börjar klättra i berg och skriva svåra dikter eller något. Jag återkommer.