Hänger i fjällen ett par dagar och kan lägga till att cykla downhill på listan av saker-man-kan-göra-som-är-kul-men-kan-göra-ont-och-är-på-gränsen-till-dumdristigt. Jättekul. Och ganska läskigt. Men allra mest jättekul. Var väldigt skakig till en början och när jag enkelt blev omkörd av typ tvååringar så kände jag väl nånstans att "äh vi skiter i det här". Men skam den som ger sig, ett par rundor senare var jag så kaxig att jag muntert konstaterade när jag flög fram över guppen att det här var ju inga problem.

 

Det är när man blir kaxig som det går åt skogen. Bokstavligt. Inom fem minuter efter att jag tänkt ovanstående for jag rätt in i gran. Jag fick lite för mycket fart och lite för mycket panik och försökte frenetiskt bromsa med pedalerna. Det gick inte alls. Men granen bromsade bra. Ytterligare två minuter senare testade jag bromsarna igen. En fluga flög in i hjälmen och det vet vi ju vad jag tycker om djur... Två sekunder senare har jag tryckt in handbromsarna allt vad jag kan och när man har ganska bra fart blir det tvärstopp. På cykeln. Jag själv fortsatte däremot. Över styret och gjorde en Anja Persson-liknande målgest och kanade på mage rätt ner i ett vattendrag varpå cykeln graciöst landade ovanpå mig. Jag påminde sedan om någon som vart på spa och fått en lerinpackning. En ömmande handled och ett par blåmärken fick jag på köpet.

 

Men bromsarna fungerade utmärkt.

 

Imorgon är det på det igen...