Jag ska vara barnvakt i helgen. Eller jag och Jonas med gemensmma krafter ska vara barnvakt. Det är alltid precis helt igenom väldigt skräckinjagande. Vi är inte barnvakt sådär vansinnigt ofta. Vi springer inte direkt ihjäl oss med en barnvagn i ena handen och en manual över hur man kokar välling i den andra samtidigt som vi skannar av hur bra i fas vi är med sov-och-ät-tidsschemat med foten. Men det sker. Och varje gång känner jag en skräckblandad förtjusning över att få frågan.

 

Förtjusning över att få hänga med ett barn och all den enkelhet som medföljer ett barns tankesätt. Skräck över att det är "nu det gäller!" För med all sannolikhet så tror jag att i nio av tio fall så blir vi tillfrågade först när absolut inga andra möjligheter finns. Inga mor- eller farföräldrar kan, inga dagsifröknar, inga fastrars, mostrars, kusiners, syskons, arbbetskamrats avlägsna barnbarn. Ingen. Na. Da. Och det är då det gäller. Det är då det är upp till bevis att visa att barnen inte går därifrån med fyrkantiga ögon pga för mycket tv-tittande, en bok full av tänkbara hyss och en sockerchock utan dess like. 

 

För övrigt är semestern bra. För det är det som pågår just nu. Semester. Eller sommarlov kanske snarare är en korrekt beskrivning. Joråsåatte. 27 år och fyra veckors sommarlov...