Jag tycker sociala medier är fantastiskt, det är på sitt sätt ett enkelt och stundtals underhållande tidsfördriv små korta stunder då och då. Man har kontakt eller koll om man kallar det så på sin omgvining, vänner och familj och vad de sysselsätter sig med. Man tar ställning på sätt och vis genom att gilla vissa länkar med information eller påståenden men inte andra.

 

Men jag har grubblat på det här med bilder, länkar och texter som man lägger upp och vad man egentligen vill säga med det. Ta instagram som exempel. Bilder på alldagliga saker. Katten, barnen, träningen, en blomma, en obäddad säng, ett nyinköpt plagg, inredning, mat... osv. Prylar och människor i alla oändlighet som svischar förbi när man bläddrar ner på rutan. Ibland stannar man till, trycker "like" och svischar vidare. Men - vad vill personen som lägger upp bilden egentligen ha sagt. Och vad vill jag säga med att gilla bilden. Är det som en tyst överenskommelse om att "jajamen, jag har söta barn och jajamen det tycker du också för du likea bilden". Eller? Och den som inte likear håller inte med då kanske, finner det inte underhållande, sött, häftigt eller igen sig.

 

Jag grubblar på vad jag själv vill säga med mina bilder och länkar och texter eftersom jag är en flitig användare av både instagram och facebook. (Och den här bloggen men det är mest som ett andningshål för min längtan att få skriva.) Men vad säger mina bilder? De senaste jag har lagt upp är en bild på när jag tränar, en bild på min söndriga växelspak, en bild från min utbildning, en bild på en vacker solnedgång och en bild på några kuddar. Fullständigt intetägande allihop och ingen enda gör någon skillnad för världen. Så exakt vad vill jag säga? 

 

Absolut ingenting. Kanske att jag älskar att träna, (men det vet alla redan), och vara lite rolig över växelspaken och visa hur händig jag är som syr egna kuddar och påpeka för världen att naturen är fantastisk när solen trillar ner i vattnet. Men ingenting av egentligt värde. Ingenting som gör någon större skillnad.

 

Men det handlar om gillandet. Jag kan i förväg avgöra ungefär hur många likes det blir beroende på text och bild. Och beroende på vilken bild det är kan jag också avgöra på förhand vilka som kommer likea. 

 

 

Jag kan även bli nästan avundsjuk när någon annan får många fler likes på en bild som inte alls skiljer sig nämnvärt från min egen. 109 stycken! Och jag som bara har 25. Hmpf... Som om det spelar någon roll!

 

För då kan jag börja fundera på om jag egentligen ens känner 109 stycken personer. Enligt facebook har jag 207 vänner. Varken mer eller mindre. 207 stycken. Det är ganska bra att underhålla såpass många. Men ganska ofta rensar jag, plockar bort dem som är för energiska i sitt uppdaterande om huruvida de ätit, bajsat, kört bil, tränat, gråtit, klippt sig..., plockar bort dem som jag inte pratat med på flera år, behåller någon som jag är hemskt nyfiken på vad den har för sig även om jag inte pratat med den heller på ett par år, behåller dem jag faktiskt pratar med i verkliga livet. Men 207 vänner finns inte en chans i världen att jag har. Inte 207 stycken riktiga. Inte 207 stycken som jag underhåller med dagliga kontakter. Inte 207 stycken som faktiskt bryr sig om mig och som jag faktiskt bryr mig om tillbaka.

 

Så kollar jag vilka som egentligen likeat min bild eller text. Någon kollega, någon gammal klasskompis, någon gammal barndomsvän, någon jag inte pratat med på flera år men eftersom vi plikttroget följer varandra så likear vi för allt vad vi är värda, någon avlägsen släkting, någon riktigt nära vän. Mest fascinerande är att dem jag har daglig kontakt med likear ingenting. Jonas t.ex. han gillar inte ett dugg av vad jag lägger ut eller upp. Aldrig någonsin ever. (Eventuellt om det hade varit en bild på proteinpulver - då hade jag kunnat hoppa upp och sätta mig på att han hade likeat). Om jag så skulle vunnit en miljon och talat om det på instagram så hade han på sin höjd höjt på ögonbrynen och sedan svischat vidare. (Av ren princip tror jag dock om ni frågar mig. Typ, jag kan säga till min barnsliga fru att att hon lagar helt okej mat ibland när hon får tummen ur...)

 

Och med denna text vill jag ha sagt - aboslut ingenting. Men visst är det konstigt och fascinerande hur världen har blivit!? Hur vi är så sociala på sociala medier att vi glömmer bort det sociala i verkligheten. Jag känner mig aldrig så dum som när jag hör av mig till en kompis och säger att jag såg på facebook att du si eller så... Det blir så uppenbart då att jag har mer koll där än i verkligheten.

 

Och om jag nu lägger ut den här länken på facebook så kommer jag kanske ha 60 besökare hit, en kommentar här och två likes på länken på facebook. De kommande dagarna kommer likesen och kommentarerna utebli men besökarantalet kommer sakta sjunka från 60 till 40 till 25 till att återgå till de vanliga folket som läser. Det var liksom inte roligare än så.

 

Och så går livet vidare, någon bakar en kaka och visar upp, en annan springer sju mil på två ingenting och lägger upp datan från Runkeeper och en tredje klär sitt barn i nationaldräkt och får dem plikttroget att ställa upp på en intagramfotografering. Och man gillar för glatta livet. Tar ställning, tycker till, visar att man sett och hört och håller med och känner sig så himla redig som har en åsikt. Bra. Dåligt. Like. Dislike.

 

Men jag älskar sociala medier. Det gör jag. Det är bara lite konstigt ibland.