Jag åker mycket tåg. Såpass mycket att det liksom förlorat sin charm. Det är inte samma spänning över det längre. Jag är en pendlare. Och pendlare åker inte för att det är skoj, de åker för att ta sig från punkt A till punkt B. Och så mycket mer än så är det inte. Pendlare förstår de oskrivna reglerna som finns i tågkupén. De sitter snällt på sin plats, de går inte på toaletten om det absolut inte är en jättenödsituation och inte ens då går de för de vet hur små toaletterna är och de vet hur många människor som sitter utanför dörren och man kan alrig vara riktigt helt säker på att man verkligen, verkligen fick låst den där dörren med det krångliga låssystemet. Pendlare har väskan full med frukt för de vet att i nio fall av tio drabbas tåget av något tekniskt strul eller strömmen tar slut eller någon stjäl en kopparkabel eller jorden går plötsligt under och då, då blir man försenad vilket resulterar i att man inte hinner hem till middagen. Och då är det bra att ha frukt. För frukt mättar en stund och hindrar en att sparka upp dörren, kliva ut på en åker och gå hem. Istället sover man sig igenom problemen för så mycket mer finns inte att välja på. Äta frukt. Sova. Och någon annan löser problematiken. För pendlare sover som sagt, eller tittar rakt ut framför sig, eller talar lågmält med sin reskamrat eller ännu lågmäldare i telefon för pendlare bergriper att hela vagnen är full av alla andra som liksom en själv åkte med 05.12-tåget samma morgon och ingen vill väcka den pendlare som sover. Eller så stirrar man ut på landskapet som svischar förbi utanför fönstret. Eller så läser man. Eller så fortsätter man jobba lite till. Man har sin tågkort redo, uppfällt i knät utifall att man sover när konduktören kommer förbi.

 

Sen finns de dem som inte är pendlare. Och som ser hela tågresandet som en happening. De som har laddat hela dagen, packat, peppat, planerat och när de stiger på tåget så är de så exalterade att de nästan spricker. NU SKA DE ÅKA TÅG!! Och de påpekar upprört att någon redan sitter på deras plats nummer 72 som de faktiskt har BETALAT för. Och personen som sitter där som inte helt otippat råkar vara en pendlare väcks bryskt ur sin slummer, höjer skeptiskt på ögonbrynen, flyttar över till 73:an, tänker att "deras och deras plats, jag har suttit på den här platsen varje morgon sen 60-talet!!" och somnar om. Folk som inte pendlar till vardags pratar väldigt högt. Med varandra. Och i telefon. Och man glömmer liksom bort att det finns andra runt omkring en som inte är intresserade av vare sig någons sjuka syster, äktenskapsproblem eller eventuell fotsvamp som doktorn har sagt si eller så om. Men allting ska avhandlas på högsta volym. Och när det börjar strula och tåget får stå still då går det max två sekunder innan någon börjar sucka ljudligt och utbrista: "Det är ju såååå typiskt att de jääämt ska krångla! Så typiskt! Ja-a, så var det sist gång också när jag åkte, vintern 92. Ojojoj som de krångla då! Alltid samma visa och jag har hört på nyheterna förstår du att tågen väldigt sällan kommer i tid. Ska det vara så svårt att bara köra framåt. Jag tror jag går och frågar lokföraren, jag har mopedkort, jag kan det här!" Och tillsist så kommer då äntligen konduktören. Resenären har tittat så att biljetten ligger på sin plats i väskan mist tio gånger under dagen. Så står konduktören där. Resenären tittar förvånat upp, undrar vad som står på varpå ett barskt "Får jag be om biljetten, tack?!" får resenären att förvånat börja fippla med väskans dragkedja för att leta upp den där biljetten.

 

Och så går resan vidare med pendlare och resenärer sida vid sida. Lite som två olika arter som ska försöka leva ihop. Det kommer antagligen aldrig gå riktigt ihop...